ommalineriksson

Nu har jag bokat både flyg och betalat boende och kurs. Nu är det på riktigt och om mindre om en månad så åker jag till hawaii. Börjar få lite panik. Varför ger jag mig in på det här alldeles själv? Paniken kom väl egentligen igår när jag hade bokat flyg och skulle läsa något avtal man skulle acceptera, det var väl 2 sidor med den mest komplicerade engelskan jag någonsin läst. Jag fick ta varje ord på google translate, så vet inte vad som har blivit fel. Jag svarade nej på alla frågor i alla fall, för de var frågor som: "Är du en terroist?" "Ska du bomba USA?" Kändes säkrast att svara nej på allt. Dumt tillfälle att börja tveka.

När man vaknar av en trumpet och kollar ut genom fönstret och ser en man som står och spelar utanför huset och folk står i fönstren och kastar pengar.

Jag vet att det är många som kommer att bli besviken på mig om jag inte börjar studera i höst. För så är det i vår släkt, man läser vidare, så är det bara. Och det gäller även mig och jag KOMMER att läsa vidare, jag VILL studera, om jag inte gör det iår så kommer jag göra det nästa år. Jag hoppas att de som känner mig förstår det, för jag älskar skolan, älskar att lära mig och kommer absolut att vilja plugga mer. Men jag vill gå in och göra det 110% och är jag inte helt säker på vad jag vill läsa så kanske jag vill vänta ett år och ta reda på det.
Jag vill inte göra någon besviken, speciellt inte min familj, som jag älskar. Men jag vill inte heller börja studera för att någon annan vill det.
Jag vill inte att någon ska tycka att jag misslyckats. Om jag stannar här i ett år till så handlar det inte om att jag vill göra detta i resten av mitt liv, det handlar om att jag är bra på det jag gör, trivs med det jag gör, har skaffat goda vänner och tycker att jag lever ett bra liv. Är det att misslyckas? Jag önskar att min familj kan vara stolt över det istället. Jag hoppas att  ni är det.