ommalineriksson

Nu är jag framme i Honululu och allt har gått bra hittills.

Fredagkväll:

Jaha, då har jag mellanlandat i Ängelholm innan Hawaii.

Nu har jag bokat både flyg och betalat boende och kurs. Nu är det på riktigt och om mindre om en månad så åker jag till hawaii. Börjar få lite panik. Varför ger jag mig in på det här alldeles själv? Paniken kom väl egentligen igår när jag hade bokat flyg och skulle läsa något avtal man skulle acceptera, det var väl 2 sidor med den mest komplicerade engelskan jag någonsin läst. Jag fick ta varje ord på google translate, så vet inte vad som har blivit fel. Jag svarade nej på alla frågor i alla fall, för de var frågor som: "Är du en terroist?" "Ska du bomba USA?" Kändes säkrast att svara nej på allt. Dumt tillfälle att börja tveka.

När man vaknar av en trumpet och kollar ut genom fönstret och ser en man som står och spelar utanför huset och folk står i fönstren och kastar pengar.

Jag vet att det är många som kommer att bli besviken på mig om jag inte börjar studera i höst. För så är det i vår släkt, man läser vidare, så är det bara. Och det gäller även mig och jag KOMMER att läsa vidare, jag VILL studera, om jag inte gör det iår så kommer jag göra det nästa år. Jag hoppas att de som känner mig förstår det, för jag älskar skolan, älskar att lära mig och kommer absolut att vilja plugga mer. Men jag vill gå in och göra det 110% och är jag inte helt säker på vad jag vill läsa så kanske jag vill vänta ett år och ta reda på det.
Jag vill inte göra någon besviken, speciellt inte min familj, som jag älskar. Men jag vill inte heller börja studera för att någon annan vill det.
Jag vill inte att någon ska tycka att jag misslyckats. Om jag stannar här i ett år till så handlar det inte om att jag vill göra detta i resten av mitt liv, det handlar om att jag är bra på det jag gör, trivs med det jag gör, har skaffat goda vänner och tycker att jag lever ett bra liv. Är det att misslyckas? Jag önskar att min familj kan vara stolt över det istället. Jag hoppas att  ni är det.

Nu har jag lämnat in min uppsägelse på Deli. Det känns helt sjukt. Jag har verkligen älskat mitt jobb och att jobba på Deli har blivit en livsstil. Men den sista April slutar jag, iallafall för ett tag.
Jag har lite luddig framtidssikt annars. Det jag vet är att jag åker till Hawaii den 6e maj och ska vara där i två månader i hopp om att bli lite bättre på engelska än just nu. Ska gå en kurs med två lektioner om dagen med engelska.
Sen är väl planen lite oklar efter det, jag tror jag kommer vara i Ängelholm i sommar, och bara vara ledig. Men sen vet jag inte om det är studier eller jobba mer som kommer näst.
Jag borde ju börja läsa nu, men så är jag fortfarande osäker och vet inte ens om jag kommer in.

Det är inte lätt att veta vad man vill göra i resten av sitt liv.

Okej, jag vet att jag blivit dålig på det här, och jag har dåligt samvete.

Så egentligen var det tänkt att det skulle komma ett inlägg här om allt som hänt och händer, men så var det så fint väder att jag gick ut, och sen såg jag att det kommit ut ett nytt avsnitt av schulman show som jag var tvungen att se, och så blev man ju hungrig och så var det det där med att jag skulle försöka söka csn, och det är ju svårare än man tror. Ja, så nu sitter jag här och inser att jag inte kommer skriva det inlägget idag för att jag ska jobba.

 

Men det kommer.. Jag ska uppdatera er, jag lovar. Jag är ledig i helgen så om ni bara kan vänta liite till?

Det är möjligt att jag lovat min chef att komma till jobbet tre timmar tidigare varje dag denna veckan.

Det är också möjligt att han inte trodde mig, men att vi sedan skakade hand.

Det är mycket möjligt att jag ångrar mig nu.

Hur kan jag komma mig ur det är på smidigast sätt?

Jag drunkar i information...

Internet, kataloger, telefonsamtal...

Hur ska man kunna veta nu vad man ska spendera resten av sitt liv med att göra?

Jag har inte läst någon ekonomikurs i hela mitt liv, hur ska jag veta om det är kul?

Chalmers eller Liu?

Detta året eller nästa?

I mitten av April måste jag veta allt detta. Just nu är det kaos i mitt huvud.

Jag går och lägger mig!

 

Idag ska jag träffa Anna på första gången på typ en månad. Har inte fått till det innan.

 

Men nu när jag jobbar natt så blir det lätt så, att man tappar all mänsklig kontakt. Det blir ofta att man stannar hemma hela dagen och inte ens klär på  sig för att det känns som att man snart ska på jobb igen. På sin höjd går man ut och lagar mat och kanske hälsar lite lätt med handen på sina rumskamrater, den lilla vinken, men inte mer.

 

Men så att idag är det en stor dag. Jag ska ut! Socialisera mig, umgås! Så jag har duschat idag, sminkat mig, tagit på mig jeans! Och ska kanske till och med ta på lite nagellack. För jag ska ju ut idag, bland folk, prata och vara social, detta ska bli spännande!

 

 

Okej Norge, vi måste prata.

 

Det här med skidåkningen... Det har gått för långt nu. Eller egentligen så har det gått för långt för länge sedan. Redan innan ni satte era skidor utanför restuarangen innan ni gick in för att äta hade det gått för långt.

 

Men det känns bara som att ingen vågar ta upp det här med er. För visst, ni är ju bra och har ju han där Petter och vinner ju det mesta som har med skidor att göra. Men det är ju inte så konstigt när ni föds med ett par skidor på fötterna? Tydligen tar ju ungarna skidorna till dagis här. Är det bara jag som ser att detta inte kan vara bra? Inte för någon.

Jag gick på stan idag, och det var inte någon snö på marken där, ändå möter jag flera stycken med skidor, MITT I STAN, UTAN SNÖ, de fick ju ha skidorna under armen eftersom de inte hade någon snö att åka på. Jag ville bara krama om dem, klappa dem lite försiktigt på ryggen och visa dem den andra världen, utan skidor. Att det finns folk som lever och är lyckliga utan skidor under armen. Men det kunde jag ju inte, för det hade ju varit märkligt.

 

Så Norge, är vi överens om att ni ska göra ert bästa för att dra ner på detta?

Visa att ni är något mer än skidor!

Man vet att man är i Sverige när mamma står utanför ikea och utbrister med ett leende: "Åh, har de satt ner prisen på frukost, bara 9 kronor! Innan kostade det minsann 10!"

Men detta är ett omänskligt land
3 köttbullstallrikar
2 sallader
1 chokladmousse
1 mockaruta
1 äpple
3 dricka

Allt detta, endast 109 kronor! Det är inte rättvist! Det får man knappt en barnmeny för i Norge.

 

Om denna skulle ligga på min säng på fredag när jag kommer hem till Sverige så skulle jag inte vara helt onöjd.

 

 

 

Om någon undrar var jag är så är jag bara ute och samlar vuxenpoäng idag.

Ställer klockan på en ledig dag, äter ägg till frukost, köper en pärm att samla räkningar i, betalar hyror, betalar deposition, några viktiga möten, kysser min man hejdå nä han går till jobbet, lämnar barnen på dagis...

 

Eller njaaa, det sista var väl inte riktigt sant...

Gick och hörde vad det kostade att laga min skärm på mobilen.

1900kr

Sen gick jag in på pricerunner och kollade vad mobilen kostade nu

1999kr

Ganska ovärt att laga mobilen va? 

 

Tystnaden som uppstår när man välter hela chipshyllan i butiken...

 

Du vet när du var här uppe? Och Malin hade köpt några salmiakkulor på öb i Ängelholm som du fick smaka? Och du sa att cita t"detta är det bästa jag varit med om" slut citat ?

Sånna kulor har jag hittat här i norge nu med!

Bara det att de inte heter "Karamellpojkarnas kanonsalt" och att de inte har den här fantastiskt töntiga förpackningen

 

Utan dessa heter "Fireheads"!! OCH hade flames på förpackningen!! (Allt med flames vinner ALLTID över något utan flames)

Kände bara att vi skulle få lite perspektiv på skillnaderna mellan Norge och Sverige

 

 

Norge-Sverige 1-0

 

 

 

Idag hade vi en mäklare hos oss som skulle besiktiga vår lägenhet. Kolla allt som var fel. Och då menar jag inte som i en vanlig lägenhet där man kanske kollar efter små hål i väggar eller lister som lossnat, utan nu menar jag den typen av besiktning där man antecknar saker som att hela toalettstolen har spruckit och det faktum att vi inte har något dörrhandtag.

 

Går in i Malins rum

Mäklare: Jaha, är detta ditt rum?

Jag: Nej, det är Malins, eller alltså inte jag, utan en annan Malin. Det bor en annan Malin här också. Vi heter det båda två.

Två minuter senare

 

Mäklare: Då behöver vi underskrift av någon som bodde här innan

Jag: Ja, det kan du få av Johans syster

Mäklare: Okej, vad heter hon då?

Jag: Malin, hehe

Mäklare (mumlar): såklart...

Anna och Kjell ska ju flytta. Och jag har varit lite bitter för att de flyttar från stan, de ska flytta till Hovseter.

Det ligger egentligen bara 10 minuter ifrån med T-bana, men det känns ändå långt. Jag kan inte gå dit på 8 minuter längre.

 

Men just när man ska vara besviken för att de flyttar ifrån mig så inser man att de flyttat till ett vinterland. Typiskt!